Skatan i norr

Jag vet inte om själva vetskapen om att någon eller några är sugen på att sticka kniven i ryggen på en, är mer påtaglig än vetskapen att det är en form av hyckleri som pågår.

Tyvärr har jag svårt att få förtroende eller snarare har jag tappat förtroende för de mänskliga varelser som använder  ordspråket att ärlighet vara längst. När någon i min närhet säger dessa ord tittar jag på en dem med en blick och förundran om vad de har i görningen. Jag har tappat tron.  Eller kanske inte, kanske har jag bara fått det klart för mig ännu en gång att det ända som är oändligt är den människliga dårskapen och girigheten.

Detta har nu kommit så långt, trots att jag har stött och blött försökt tänka klart och rationellt  vänt och vridit och utnyttja mina inläsa beteendevetare och psykologiska kunskaper, har detta tagit mig djupt i själen. Vilket jag lovat mig själv att detta ”smyg-se-vad-som-händer-beteende ” inte skulle ha någon form av påverkan på mig… tyvärr jag är inte odödlig eller känslokall.. Attans också !!

Jag hoppas att även denna gång ska min inre vetskap och min uppfostran återigen se det som en lärdom av de mindre lyckligt lottade varelser, som enligt min utsago har ett lite mindre intellektuellt förnuft.

Allt handlar inte om, i min mening, att livet inte ska gå ut på att smutskasta varandra. Som vuxen eller ju högre ålder man besitter ska kunna hoppa över detta sandlådefasonerna. Det tillhör den mänskliga varelsen med lägre ålder, när förnuftet inte råder.

Att tro att någon hela tiden har koll på vad som försegår över gränserna, att känna sig bevakad, att känna att jag behärskar inte detta och att man låter osäkerheten blir ett faktum, gör att man sakta bryts ner och förändras.

Frågan är ska man låta detta hända ? Vad ska man göra åt detta ? Hur förhindrar man att det uppstår ? Vems är felet ? Vem bär ansvar ? Vem ska reda ut det hela ?