Skatan i norr

Det känns sorligt att bli äldre. Det känns som att det finns en tunn is på vägen framför oss, en hastig blick bakåt visar en skuggig himmel. Ändå måste vi gå framåt det går inte att stoppa tiden. Jag behöver en guide för att inte hamna vilse Jag tänker ofta på min mormor o morfars hem , min mors barndomshem i Alfta, Hälsingland, det gula huset med den hemska mörka trappan ner till källaren där glass fanns och den underbara trappa upp till över våningen där två sovrum fanns mysig med snedtak.. Hur min mormor stod å diskade o min morfar satt och åt uppstekt havregrynsgröt och tapeterna med kaffepannor på som gick i rosa, vitt o grönt.. jag älskade dessa tapeter. Alla kusiner som var där moster min och alla mina morbröder. Hur min pappa visad hur man hoppade hopprep och gjorde blixten.. wow vi alla kusiner satt som fiskar med öppen mun av beundran .. Min pappa var grym på att hoppa hopprep och gjorde blixten flera tusen gånger kändes det som. Han har röda badbyxor och min mamma o moster hade rosa o vita bikinisar.. morfar hade vattenspridaren på så vi barn fick springa o leka, själv satt han i köket eller med kepsen på och byxor med röda o blå långkalsonger i hammocken, fast de 25 grader varmt ute. Sen kommer dagar som denna , när jag är rädd att sväljas av vemodet. När minnet stiger från en stillsam bäck till vredgad fors, när det enklaste vore att ge efter och handlöst falla i. Men jag måste stå emot. Jag har barn, mitt hus, mitt jobb, min mor o far och bror med familj och alla vänner som jag lyckligt lottad är tillägnade mig. Sen har jag mig själv inte minst. Det regnar ute idag igen, jag har gråtit som ett barn. Min far har cancer igen.