Skatan i norr

Ja hur mår jag, det kliar som fan på kroppen, humöret går upp o ner, pendlar mellan hopp och förtvivlan känner inte igen mig själv ÄRLIGT. Lite blasé inför julen vilket är ovanligt. Även när det gäller min dotters 8 års kalas. måste baka o fixa inbjudningskort. Om jag säger såhär livet är inte som att springa i ett ekorrhjul just nu mer som om jag ramlar o står på alla fyra, hjulfan går baklänges eller åt sidan men framåt går det fan inte. Men jag är inte bitter nää fan heller, är ju en Skata, så detta fixar jag, men jag är så jävla trött på att blöt om fötterna, osäker, sårbar , trött på obalansen i mitt liv. trött på att alla känslor far hit o dit. trött på att vakna deprimerad, håglös och supertråkigt att umgås med, det blir alldeles för mycket bulla o mjölk o snoriga tröjarmar...å då är det ju inte ens fredag eller lördagskväll.. Helgerna är det sjuresor värre då har flanellpyjamasen åkt på (eller aldrig av) , håret i en stor knut mitt på huvudet, raggsockor, filt och en massa tända ljus för att få lite värme i huset. Där sitter jag i soffan o mular i mig bulla o mjölk, små grinar så att mascaran rinner mellan pattarna på mig. Alla kan inte älska alla men jag ber bara om en. Är det för mycket ??? Mr Big gillade jag för att han var svag och stark på samma gång. Svaghet är vackert när man vågar erkänna den. När man visar någon sin svaghet blir det till styrka. Eller ? Ibland känner jag mig som Sverker Olofsson , ska det vara såhär ? Ska de det ? Varför då? så jo tack jag mår bra.