Skatan i norr

En helt vanlig dag. Öppnade kylskåpsdörren och konstaterade att sylten till gröten var slut. I samma minut erinrade jag mig att i jordkällaren fanns det mer att hämta. Sylt var något jag brukar äta på morgonen och inget går upp mot en klick lingonsylt till gröten. I jordkällaren gick lampan sönder när jag vred på knappen. Det var mörkt därinne och med kisande ögon fortsatte jag i alla fall till sylthyllan. Rotade omkring bland burkarna, och fick tag på en med mycket damm på, som stod längst bak mot källarväggen. Ute i ljuset läste jag på syltburken. Den var väldigt gammal. Då menar jag väldigt mycket gammal. Inne i köket tittade jag kritiskt på glasburken. Kollade etiketten, som var i det närmaste oläsbar. Till min förvåning rörde det sig inne i burken. Hela massan i burken var rosa och alltihop rörde sig. Jag öppnade på locket av ren nyfikenhet, och satte ner burken på diskbänken. Omedelbart kröp det ut en massa rosa håriga maskar. Det vällde ut på diskbänken. Hundratals små rosa slemmiga kryp. Snabbt kröp de upp på mina händer och en av dem försvann under skinnet på ovansidan av min hand. Såg hysteriskt hur den rörde sig under skinnet i väldig fart upp mot armbågen och med ett skrik slog jag ner burken i golvet. Burken gick sönder och de rosa slemmiga krypen kröp in i mina sockor, uppför mina ben. Skriken ekade från mig av fasa. På armarna var det fullt av krypande maskar och de var alla på väg upp mot halsen. Det var en tidsfråga hur snabbt de skulle ta sig in i mitt huvud genom min mun, öron och näsa. Kallvatten tänkte jag och rusade mot duschen. Det hjälpte inte. De tycktes kunna föröka sig under sin vandring över mig. Med guppande rörelser kröp de överallt på min kropp. På ryggen, magen och i håret. När kallvattnet sprutade över mig, för att försöka få bort dem, föll de i drivor mot duschgolvet, men tycktes vara immuna mot vatten. Ett rosa slem rann ur min näsa och färgade halsen och bröstet rosa. En titt i spegeln gjorde mig helt hysterisk. De kröp in i mina öron och jag hörde hur de knastrade därinne. De var inne i mitt huvud. Jag rev mig obönhörligen överallt medan mina tankar korsade varandra som blixtar. Hela min kropp var ett vandrande monster av rosa maskar över hela kroppen. Ringa, ringa akuten, polisen, men leta reda tel.nr. i mitt tillstånd var helt omöjligt. Till slut var det och någon som svarade på akuten, men då jag beskrev min situation, svartnade det för ögonen, och jag föll ihop. När ambulansmännen öppnade ytterdörren såg de till sin fasa vad som hänt. Maskarna hade då översvämmat hela mig, köket, och samlat sig hotande vid ytterdörren. De gapade och visade sina vassa tänder. Men de räddande människorna visste precis vad det var frågan om. De klarade av att eliminera krypen på mig, men huset måste brännas ner och marken kalkas. En skylt sattes upp vid min grind med en triangel på. Ett varnande tecken alltså, som oroade mina grannar så till den milda grad, att de packade och drog vidare med sitt flyttlass. Hur gick det för mig, jo jag vaknade av ett surrande ljud, ringklockan skrällde och det var dags att kliva upp. Min första tanke var. jag hoppar över gröten idag