Saknar dig
Det har snart gått 2 år sedan jag stod vid din kista och tårarna rann hejdlöst ner över mina kinder och inga näsdukar i världen kunde torka bort dem.
Jag stod där i de knallblå skona med röd klack som du älskade och tänkte plocka ner i din väska, la den där 200 grams stora chokladkakan på din blommsterklädda kista och sa med ett leende det här är mellan dig och mig, som vi hade lovat varann att vi skulle göra när den här dagen kom.
Om jag hade vetat att det skulle bara vara en månad bort, när vi satt i soffan och pratade om allt kärlek, begravning, livet, barndom, snarkandes till en barn film, och alla de skratt som vi låg i soffan o kved oss av och jag nästan kissade på mig. Då hade du inte fått åka hem den där torsdagen. Jag hade varit mer övertygande om att du skulle flytta hit och börja om. Jag hade ringt dig varje dag och tjatat om att du skulle komma och skita i den där surstömmingsfesten den där helgen. Men jag tror du redan visste att du inte skulle gå på den där festen när vi satt där och pratade.
Jag dömer dig inte, jag avgudar dig och saknar dig så förbannat. Jag respekterar ditt beslut om att göra slut på ditt helvete som du gick igenom. Jag önskar bara att du valt att leva. Valt att låta mig hjälpa dig, valt att ge livet en chans till…. Men jag dömer dig inte.
Jag tänker inte på dig varje dag numera men du kommer ofta flera gånger i veckan tänker jag å jag måste ringa Petra och berätta i samma sekund kommer jag på fan det går ju inte. Ditt mobil nr finns kvar i min mobil, fråga mig inte varför, även mailen (lovar att visa dem för någon hahaha) som vi skickade. Läser dem ibland och tok skrattar.
Jag vet att du mår bra nu och att du inte lider mer, det gör mig glad. Men varför är mina ögon blöta och varför rinner tårarna och varför har jag då svårt att andas och snoren rinner.
Saknar min kusin.
