Skatan i norr

För mitt enkla nöjes skull denna regniga semester dag har jag köpt två modetidningar. Jag förundras över hur jag mest ser vita, sjukligt smala kvinnor, alla unga och de ser inte jätteglada ut. Lyckligast verkar de vara när de har parats ihop med en manlig modell för att marknadsföra typ parfym eller schampoo.

I en reklam för schampo som en mörk vacker långt hårig kvinna har, har hon lyckas att attrahera en kille med sitt blanka fräscha långa hår. Egentligen verkar alla produkter handla om att bli snygg, fräsch och hårfri, tillgänlig för att slutligen kunna locka till sig en man. Det måste vara den absoluta lyckan ...

 

Så här sitter jag i min mysig fotölj och tittar på utstickande höftben, halvöppna munnar och renrakade tonåringar och de har inte en tanke i världen på att skaffa mig en karl.

Och även om jag hade den intentionen skulle de ju vara omöjligt. Jag representerar precis allt som dessa kvinnor inte är.

 

Jag är tjock, emellanåt ganska hårig, glasögonorm, myspysbyxor och lockigt hår.

Varför svälter vi kvinnor oss ?, skär oss och anpassar oss efter vad som är den ultimata bilden av hur en kvinna ska vara. Vi vrider och vänder på kroppsideal och krav, och känner tacksamhet för att kurvighet blir på modet, att nu är det äntligen bröst och rumpa som killar tycker är sexigt.

 

Visst jag är överviktig= tjock. Ibland är det skitjobbigt och jag hatar att stå i provhytt och prova kläder och bara drömma om att vara en 36a 38a som kommer i nån sval, ärmlös klänning. Och sen skutta runt i oändlig lycka utan att mina lår ens tänker tanken på att nudda varandra.

 

Jag måste också lära mig att älska det här. för jag pallar fan inte att hålla på att banta.