Vad är det som händer
I mitt huvud ?
Vad händer ute i världen i min bekantskapskrets ? Har alla blivit tokiga ? Är det åldern som gör det? Eller är det jag som håller på att bli knäpp på riktigt ?
Ingick det inte i vår uppfostran och i skolan att vara ärliga ? att vi skulle inte göra varandra illa ? att vi skulle vara omtänksam och ärliga vara snälla mot varann. Att vi inte kunde älska alla var självklart men respektera alla skulle vi göra.
Är det så att efter ett långt förhållande, barn, hus, bil , semestrar, grillfester och julaftnar, sportlov, påsklov, vård av barn, alla fastrar och mostrar och svärföräldrar , släkt middagar börjar tröttna på varann söker spänning och det blir liksom inte den gnistan som det var när man var ung ? Alla andra enligt facebook har de så underbart guda gudomligt och har träffas sin soulmate. Puss och kram älskar dig facebook status uppdateringar har blivit en vardag man måste visa att man är såååå himla lyckliga och dela med sig inte bara vad man äter på tallriken och vinglaset på fredagskväll utan även status mellan varann fast man nyss lämnat bostaden tillsammans och kommit in på jobbet och måste bara skriva på fb för att förklara sin älskvärdhet.
Är det bara jag som inte hittat min soulmate ? Inte vill lägga ut på fb att jag är tjejsur idag för jag ser fet ut i klänningen som jag tog i morse, eller för att jag inte sovit mer än 3 timmar under natten, att jag klippte gräset i går i 3 timmar och tvättade 3 tvättar och la mig själv i sängen avundsjuk på alla andra som är sååååå himla lyckliga på fb
Det måste ju vara fel på mig ????
Jag är kanske bitter än efter 4 år som ensam. Efter att mitt förhållande efter 20 år bröts upp abrupt av att min sambo hade haft en annan kvinna i 2 månader. Att jag bröt förlovningen samma dag som jag kom på det. Att han flyttad ut 2 veckor efter. Jag har tog över skulderna på huset, sålde min älskade fjällstuga, blev utan bil och barn varannan vecka. Att jag kraschade ekonomiskt, för att jag var super women trodde jag och körde på som förr samma utgifter som förr fast men en inkomst. Att huset är av renoveringsbehov, dränering, måla om fasad, fixa gårdsplan, fixa utbyggnaden som står som en betongklumps källare, att taket måste bytas för att det läcker in vatten om vintern i sovrummet pga. av fuskbygge för flera år sedan. Att jag måste vända på varje krona gärna två gånger om jag ska kunna ta min barn på middag på max eller köpa nya sommar skor till dem.
Att jag inte funnit någon att älska sådär gränslöst (förutom mina barn och min familj) och att han också älskar mig sådär fb-aktigt kärleksfilms aktigt makalöst soulmate way over allt jag upplevt i min snart 46 åriga liv.
Jag ler och skrattar försöker lyssna på vänners problem och försöker trösta dem med goda råd, problemlösningar, försöker förstå mig på och svårt att säga nej. Tar mig tid att ge dem min respekt och ärlighet .. för det är så jag är uppfostrad hemma och i skolan.
Eller hade min pappa rätt ? att jag är uppvuxen i ”Bullerbyn” skyddad från verkligheten!
Har de börja komma ikapp mig nu ? jag får ta mig ett glass kall mjölk och en kanelbulle och fundera
