Skatan i norr

Vaknar och är helt slut i kroppen och huvudet, det är som jag blivit överkörd av en ångvält och en mixer kör runt  i huvudet på mig.  Jag har ont i hela kroppen. 

Jag har svårt att somna fast jag är så himla trött, när jag somnar på spikmattan, som får mig att slappna av mest pga smärtan den bringar. När jag ska vända mig om vaknar jag av smärta oro och olusts känsla. Jag skulle kunna spy där jag ligger, rakt ut som kaskad spy, men det kommer inte något. Jag lägger mig till rätta och blundar jag somnar nog snart. 

Jag blir orolig när jag märker att jag tappar fokus även om natten, och att jag inte sover som folk. Jag vet ju vad det kan leda till, jag vill inte dit igen, JAG VILL INTE…. Men lyssna då för fan JAG VILL INTE DIT. Den som kan hjälpa mig är bara jag själv, det vet jag också. Finns inga piller i världen som kommer att få detta att bli bra igen.

Nej det är inte träningsvärk det är sorg. Sorg saknaden av min pappa. 

När knoppar brister säger man.

Det kommer göra ont flera gånger i livet, som liten ramlar man och slår knänen blodiga , man blir dumpad av sig första kärlek, läraren i skolan är dum, bästa kompisen vill inte leka med dig idag för han/hon vill leka med en annan just idag, du får inte bada efter det du har nyss ätit eller fikat på stranden, du måste vänta en stund säger en vuxen dum en.

Som lite äldre brottas du med val som skolval/yrke, nya kärlekar, nya kliv in i vuxen livet, betala räkningar ,smärtan av att föda barn, att ta ut soppåsen när det är överfull, byta toarulla för den före dig inte orkade byta till ny rulle.

Det är mycket smärta i livet men smärtan av att tappa sina föräldrar är grym, även om man vet att vid sjukdom är det det bästa men man blir ego som fan.

Min pappa är nu den stjärna som lyser starkas på himlen. Klart han är det, han var ju bäst! Min pappa min hjälte min stöttepelare och nu har han somnat in för alltid.

Detta för alltid, aldrig mer är svårt att fatta, ta in. Jag tror liksom att han är på jobbet eller på sjukhuset det är tomt men inte konstigt tills jag går hem till mamma och pappa, mamma är ensam. Pappa svarar inte när jag ropar HALLÅÅÅÅÅÅÅ.. som jag gjort i hela mitt varje gång jag klivit innanför mamma och pappa mitt föräldrar hems dörr.      

När jag nu tittar på mina smörknivar som är gjorda av julgranen, som pappa alltid gjorde efter julen var slut tog han grannen upp till snickerboa gjorde smörknivar till förbannelse åt oss, förr tänkte man haha han är bra knäpp pappa.. nu grinar jag, varje gång jag ser dessa julgranssmörknivar och tänker aldrig mer kommer jag få julgranssmörknivar av min pappa.

Aldrig mer kommer han in i mitt hus i regnkläder och stövlar och ler lyckligt och säger tänk att jag inte möte någon annan som var ute och gick i detta härliga skitväder och kramar om mig så jag blir dyngblöt.  Inte heller går han in med skona på till vardagsrummet för att titta i godisskålen om det ligger något gott där för att sedan säga – sånt här ska inte du och jag äta Rumpis .. ändå har han tagit 3 st extra som färdkost när han gå hem dessa 500 m till sitt och mammas hus.

Ja nu vet jag att det gör ont som fan när knoppar brister.